Åh kan knappt bärga mig!

Vill ändra om. Helst igår och på en gång. Fixa badrum, lägga nytt golv, tapetsera och måla. Längtar så jag nästan spricker att få börja. Se hur det blir!
Kollar nyanser och mönster, färger på tapeter så det står härliga till.
Vet att jag måste öva på förmågan tålamod :) har svårt för det.

Nu till något helt annat.
Tro på sig själv.
Är det något som ni gör? Lita på er egen förmåga. Eller hamnar ni lätt i nerverträsket?
Det diket, då man biter på naglarna, har ont i magen och mest går omkring och känner sig som en enda stor bluff?!
Jag kan väl erkänna att jag har hamnat i det där träsket många gånger. Har funderat på det där.  Hur vi människor har en tendens att inte våga visa att vi kan vara rädda ibland. Känna oss små. Oroliga att göra fel. Varför är det så farligt att våga blotta?  Tror att det finns så många som känner så. Den vi minst anar. Den vi möjligen ser upp till. Även den bär på känslan att inte va tillräcklig.
Därav bjuder jag på det idag. Ofta skaver det, gnager i mig att jag inte är tillräcklig. Undrar vad andra tycker.... Duger jag?

En helg passerade förbi

Och jag hann inte med.
Så känns det nu, snopen ser jag att klockan tickar på passerar snart 21 och jag har inte gjort hälften av det jag tänkt. Hur kommer det sig att på fredagseftermiddagen känns det som allt är möjligt, massor ska hinnas med, pressas in, fast det är lugnt för vi har ju heeeela helgen på oss. Ellerhur! Den försvann snabbare än kvickt och måndagsmorgon närmar sig med stormsteg.

Åh trött är jag. Trots att jag lagt mig före 22 varenda kväll. Aja bara att inse att jag inte är purung längre:)

Nu är våren här på allvar. Snödroppar och krokus blommar för fullt i våra rabatter. Cykla gör vi nästan varje dag. Å jag längtar efter påsk, rita kycklingar och köpa påskris med färgglada fjädrar. Laga god mat, gå långa promenader, umgås kanske kratta en stund eller påbörja projektet,  måla om några väggar? För vi har ju heeeela påsken på oss ;D

Ha en fin söndagskväll!

Om kvällarna.

Går jag långa promenader över kullersten och leråker. Tänder ljus och äter vindruvor, fantiserar om sommar med långa ljusa kvällar, utflykter och kvällsdopp. Längtar.
Vi planerar och funderar renovering, tapet och färg. Drömmer och kikar i fina magasin, bläddrar rynkar pannan och fastnar i bilder och reportage av andras hem. Ibland måste jag nypa mig i armen av ren och skär lycka, tänk att vi äntligen fick det. Buda hem vårt drömhus.
Ett hus med skavanker och brister men också med personlighet och potential.

Nu ska jag ta mig i kragen peppa upp mig ett slag, ruska av mig smygande depp och känna tacksamhet.

Tankar en tidig morgon.

Ögon som går i kors huvuds som känns segt och långsamt. Här hemma tävlar vi om vem som är tröttast! När klockan ringer får jag knappt upp ögonen. Väl uppe går det bättre. De första rörelserna alltid svårast och mest obarmhärtiga.
Igår var dagen lång, var hemma sent efter nervigt uppdrag. Nu är onsdag framför och dagen ska va fin!

Mars och redan har flera spännande saker hänt. Det är dags att kavla upp armarna och köra fullt ut!
Ta tag i vissa saker på fullt allvar. Inga ursäkter gils.
Ha en härlig dag och njut av solen.

Tisdag.

Det är ljusare nu.
På morgonen sitter jag och dricker kaffe ser ut genom fönstret på småfåglar, jag ej minns arten på. De äter av maten som hänger i vårt träd. Jag samlar kraft och tänker fina tankar. Peppar mig själv för att orka denna dag jag har framför. Lång och spännande, med vårsol i ögonen är det just det jag bestämmer mig för.
Att denna dag är en gåva. Fin och dyrbar, jag är tacksam att få uppleva.
Ha en fin dag!

....

Å på natten drömmer jag, virar in mig i täcket och vaknar flera gånger. Verklighet blandas med slummer och ett ihopplock av dagar tankar och funderingar...
Både svåra, hjärtskärande och bra. Precis som livet självt.
Söndag och dagen går i långsamt tempo, jag dammar, fejar och bäddar rent,  lägger i en tvätt och kommer på mig själv med att fundera över nattens bravader i min dröm.

Försöker att förbereda kropp och själ för ännu en intensiv vecka när jag helst skulle önska att få lugn en stund.  Det ska nog gå även denna gång.

Hoppas er helg har varit fin med mycket sol och värme.

Perfekt lördag...

Vaknar av ljus som letar sig in genom mellanrummen i persiennerna. Fåglarnas svingande och sköna sång.
Sol att det kan göra en så lycklig ända in i bröstet och ut i varenda liten del av kroppen.
Drar fram och dammar av cyklar och hjälmar så det stor härliga till sedan trampar vi hela härliga tjejgänget upp till själva staden. Mitt i allt badande solljus och sångkvitter..strosar och kisar, höjer ansiktet mot detta magnifika brandgula klot. Härligt!
Äter lunch på proppfullt hak. Impulsköper dundersnygg cykel till mellersta. Ja jag är också i chok men får skylla på solsting :D om det nu ens är möjligt med endast några plusgrader ?!

Väl hemma fixade pappan och jag, borra upp några hyller och greja lite. Barnen cykla över till farmor för fika och pratstund. Efter en stund plinga det till i min telefon, en vän fråga om jag var sugen på promenix och det tackar man ju inte nej till så sagt och gjort traska jag iväg för snabba steg och långt samtal...
Hemkommen, rödrosig och glad, grädda vi värstinghögen med våfflor, smaska och åt till självaste melodifestivalen!
Japp där har ni min dag!

Och jag är så lycklig för all denna vardagsmotion tänk vilken glädje! I love it!!

Vänskap.

Ibland ställs jag inför människor som förminskar sig själva. Som blir halva i vissa relationer. Står bredvid men blir inte riktigt insläppt. Det gör så ont i mig att se. Alla dessa som inte förstår sitt värde. Umgås med dem som bara tar, trycker ned och trampar på. Sårar om och om igen utan konsekvens. Möjligen ej medvetet, vad vet jag men dumt är det på alla tänkbara sätt.

Önskar hett att jag kunde byta plats med denna människa som ständigt trycks ned. Ryta ifrån eller se sig om efter något annat.  Någon som värdesätter, som finns där, lyfter och ger, inte bara tar.

När jag möts av detta. Tårar från någon. Smärtan.
Då minns jag alltför väl hur det kändes att inte bli vald aldrig speciellt saknad eller Frågad efter. Hur ont det gör. Magen som knyter sig och hjärtat som pickar hårt. Steg som känns tunga och andning som korta flämtande andetag. Ju närmare jag kom desto hårdare dunkande innanför revben och långt upp huvudet. Sus och svärta. Skolan. Rasten. Utanförskap.
Vilken skada. Vilka sår. Något jag inte önskar någon.
Svårt att inte få känna gemenskap eller tryggheten i att tillhöra, finnas med i ett sammanhang.
Det värsta är de som är i nedbrytande vänskapsrelationer. Där de aldrig får känna lika villkor eller trygghet bara tillfälliga stunder.

Bara bli vald om annan är sjuk eller inte har möjlighet till annat. Jag blir så arg! Ledsen. Ont gör det. Hjärtat vill gå i tusen bitar. För jag vet alltför väl hur det känns. Smärtan som växer. Det som till slut blir en sanning värdelösheten och tron att inte duga för den man är.

Idag vill jag gå tillbaka. Resa bakåt i tiden. Se den där lilla flickan, hon som försöker smälta in i väggen för att inte va till besvär. Hon som ständigt satt med böjd nacke över ny bok. Som alltid drömde mardrömmar och hade ont i magen. Ständigt var på sin vakt. Hon som var jag. Fram ska jag gå, sätta mig mjukt bredvid, fråga vad hon läser intressera mig på riktigt. Visa att hon syns är värd att lyssnas på. Efter ett tag ska jag resa mig men innan jag går ska jag säga det jag kom för.
Att hon är bra precis som hon är. Älskad och unik och att livet kommer att bli bra. Att hon ska våga mer. Vända ryggen till dem som utnyttjar. Knycka på nacken och bita ifrån.

Två pass i ett svep...

Pust vad kämpigt men SÅ värt efteråt! Att klar två pass i rad en bragd för mig!
Knycker stolt på nacken :)
Dagar som gått i ett, vips så är tisdagen förbi och onsdag på ingång. Tycker att dagarna viner förbi!
Idag är det alltså semledagen, har ni ätit någon?
Själv är jag inte ens sugen då semlor hör och häpna inte alls faller mig i smaken.

Ska snart gå och bädda ned mig och sova sött. En HEL natt väntar, åh vad skönt! Riktigt längtar efter att få sjunka ned i madrassen, dra upp täcket till nästippen och fluffa på kuddarna. Låta tankarna sina, stilla ned och samla kraft och energi för en ny dag.
Tänk vilken gåva varje dag är. Ny och oförstörd.

Ha en fin kväll. Kom ihåg att du är dyrbar och alldeles unik!

Att älska sig själv.

Att ta HAND om sig. Rå om och vara snäll och omtänksam mot sig själv är något jag tränar på.
Finns det någon DU ställer så höga krav på? Eller klankar ned så mycket på som dig själv?
Det är inte okej! och det kommer inget bra utav det, snarare tvärtom.
Det bringar knappast någon utveckling eller positiv känsla.

Hur ska man göra för att vända negativt beteende mot sig själv?
Jag tror att som precis all annan förändring krävs HÅRT arbete. Det är inte något du bestämmer dig för någon gång och sedan bara genomför, det är något du bestämmer dig för VARJE dag. Ibland blir en dag eller ett tillfälle inte som du tänkt, men bryt inte ihop för det utan lär dig, klanka inte utan gör om till nästa gång.

Förut när jag höll på med dieter och förbjuden mat och jag misslyckades, kanske smakade jag på en chokladbit eller något annat. Känslan efteråt var, - fy vad dålig jag är, ingenting kan jag klara av osv.
Mina tankar spann igång. Kom det ut något bra? Blev jag mer motiverad?
Big no no.
Sluta med att jag tryckte i mig diverse dålig mat och hade ångest hela kvällen och nästa dag.
Så meningslöst!!

Istället jobbar jag varje dag med mina tankar. Hur jag ser och värderar mig själv. Så fort jag märker att det börjar sätta igång i huvudet är jag en tankepolis. Tar upp tanken inser att den bara existerar i mitt huvud och slänger iväg den.

Tänkte att detta blir veckans utmaning. Börja reflektera över hur du tänker om DIG själv och spräck hål på negativt tankemönster.

Ha en fin söndag.
Love!

Tankar...

Det är kväll. Inne lyser små lampor varstans.
Av brasan finns bara glöd kvar, glimmar,  för att snart pyra ut och försvinna.
Vi sitter i soffan, kuddar och filtar ligger huller om buller. Jag lutar mig tillbaka sjunker ned och låter mig omslutas av det mjuka fluffiga.
Ser ut genom bäcksvarta fönster det enda som syns är konturer av en spegelbild. Mig.
Funderar på vår värld. En plats kantad av orättvisa oro och girighet. Det krampar i magen. Rädsla som kramar om organ och själ.  Vrider och vänder men finner inga svar. Det enkla är att jag ej kan påverka det onda som sker.
Mina barn, det vandrar alltid min tanke till. Hur kan jag skydda dem från kylan vi människor ger varandra?

Det är min lott. Så fort de kom, låg på mitt bröst nya och kladdiga. Med dem kom även oron. Den som mal, gnager och pockar...

En mammas funderingar.

Mars

Blickar bakåt vad fort det gått. Februari svischa förbi knappt märkbart.
Men vilken fin månad med flytt och fixande, spa weekend och mys framför brasa och inte minst en födelsedag!
Tränat har jag gjort en hel del funderat på måbra saker i vardagen samt ett och annat beslut att tänka på.

Mars och stormsteg mot vår och sommar. Så underbart och mycket fint framför.
Idag är det lördag och vi har grejat här hemma, ett träningspass på dvd är genomfört och bakpotatis har intagits, snart väntar ett avkopplande skumbad innan kvällens gäster kommer förbi.
Farmor och farfar
Faster och man ( till barnen såklart;)
De ska titta in, äta snittar och tårta,  skåla för T som blivit 36 år, hurra!
Sedan blir det mellomys, även om jag kan tycka att det tyvärr spårat ut en del....

Ha det fint och kom ihåg att du ÄR värdefull!