Känslospröt.

Har fixat idag. Sista dagen på ledighet, har haft en otroligt mysig jul och nyår är så tacksam.
Ändå trots den fantastiska ledighet, mycket att se fram emot känner jag mig känslosam och att allt gör så ont.
Det finns en del saker jag verkligen är rädd för. Sådana där som får mig att ligga och vrida och vända på mig till långt in på småtimmarna. Molande bröstkorg och kallsvettiga händer. Är i en sådan period nu. Det bara känns, hårt, kallt och väldigt smärtsamt.

Funderar fram och tillbaka. Rannsakar mig själv. Vrider ut och in på allt. Ibland undrar jag hur man ska orka? All denna prestationångest, vassa armbågar, ta sig fram, lyckas.
Nej jag har inga vassa armbågar. Det funkar inte för mig!
Hur kan man göra istället utan att själv bli totalt överkörd?

Det måste finnas ett mellanting. Att kunna se sitt eget värde. Stå upp för sig själv. Men ibland är det bara så svårt! Det är så ofta jag sjunker så långt. Känner mig totalt värdelös. Klankar på mig själv. Driver på med piskan. Ofta kör jag bara på, tänker knappt på det. Kämpar, ser till att andra är nöjda. Det är inte så noga med mig. Men ibland tar liksom kraften slut och då blir det några känslosamma dagar då jag går undan slickar mina sår, innan jag ger mig ut igen.
Mitt mål är att hitta en annan väg. För det kan väl inte vara meningen att det ska vara så här? Eller?

Kanske är det någon som känner igen sig? Vet du jag tror det är viktigt att dela med sig av det mörka svåra. Precis som det ljusa fina. Livet blir kanske något enklare då, när man vet att det finns fler som har det kämpigt ibland. Och tankar som att vi gör det tillsammans, kan skapa hoppfullhet.

Möjligen är det så att dessa dagar av smärta även för något gott med sig. Tid till eftertanke och reflektion. Nya vägar att vandra. Hitta sitt eget värde i livet.

Och du det är inte kört det kommer bli bättre! Du är värdefull och duger precis som du är glöm inte det!