Utestängd.

Pulsen är hög, linnet klibbar mot ryggen, musiken pumpar. Jag tar i så att det snurrar, föser bort några envisa slingor som hamnar i ögonen.

Efteråt känner jag ruset, lyckan som spirar i varenda bit av mig.  När jag lägger händerna på ratten, svänger ut, åker på regnvåt asfalt är tankarna glasklara. Rena på ett sätt som är svårt att beskriva. Jag tänker på människor, på vårt samhälle, hur det är och hur jag önskar att leva. Det sanna.

Jag funderar på kraven. De jag lägger på mig själv men också de som blir pålagda. Pålagda av vårt sätt att leva, det sätt vi format samhället. Alla är vi skyldiga. Någon borde sätta stopp. Skrika så högt lungorna förmår. Att det är nog.

Jag tänker på alla undersökningar om ökad psykisk ohälsa bland unga. Alla människor som lider av utmattnings symtom.  Begrepp som duktig flicka syndromet, gå in i väggen osv. Konsekvenser av vårt sätt att leva. Det börjar tidigt, redan i skolan, måluppfyllelse, betyg och annat som skapar stress och oro, fortsätter upp i vuxen ålder av arbetslöshet, omänskliga arbetsbeskrivningar, bara stålmannen skulle klara av. Är det verkligen det vi vill ge våra barn? Det uppnåeliga. Jakten på supermänniskan.
Det som gör att många stängs ute.

När jag blippar i dosan till automatlåset, tar de få stegen till vårt hus, ser in genom upplyst köksfönstret, där mina barn sitter. De äter över brinnande stearinljus, jag ser att de skrattar. Blir varm i hela kroppen. Tänker att jag vill ge mina flickor något bättre. En plats där alla är välkomna.  Där alla uppskattas som de är. Och framför allt där alla får plats. Är det möjligt? Kanske inte. Kanske är det bara min rosaskimrande dröm.

Hellre lever jag i en dröm än en nattsvart verklighet.